Därför kan ditt BMI ha helt fel, och vad du kan använda i stället
BMI, body mass index, är med största sannolikhet det mest använda hälsomåttet i världen. Det räknas ut på vårdcentraler, används i försäkringsblanketter och nämns i nästan varje befolkningsstudie om hälsa. I ett betydande antal enskilda fall ger det också en missvisande bild av en persons verkliga hälsa. Det är ingen udda åsikt: BMI:s begränsningar är väl dokumenterade av samma hälsoorganisationer som fortsätter att använda måttet.
Att veta vad BMI mäter, varför det kan slå fel och vad man kan använda vid sidan av det är nyttig kunskap, särskilt om du har fått höra att du är överviktig fast du känner dig i form, eller har normalt BMI men misstänker att din kondition är dålig.
Vad BMI faktiskt mäter
BMI är en enkel beräkning: vikten i kilogram delad med längden i meter i kvadrat. En person som väger 80 kg och är 1,75 m lång har ett BMI på 80 ÷ 1,75² = 26,1.
Det viktiga är vad BMI inte mäter. Det mäter inte fettprocent, var fettet sitter, muskelmassa eller bentäthet. Det är enbart ett förhållande mellan total vikt och längd, och vikten omfattar allt: muskler, skelett, fett, organ, vätska och det du åt till lunch.
De vanliga BMI-klasserna
| BMI | Klass | Förknippad risk |
|---|---|---|
| Under 18,5 | Undervikt | Högre risk för undernäring, benskörhet och försvagat immunförsvar |
| 18,5–24,9 | Normalvikt | Lägst risk för de flesta viktrelaterade sjukdomar |
| 25,0–29,9 | Övervikt | Måttligt ökad risk |
| 30,0–34,9 | Fetma, grad I | Hög risk |
| 35,0–39,9 | Fetma, grad II | Mycket hög risk |
| 40,0 och mer | Fetma, grad III | Extremt hög risk |
Problemet med muskler
Muskler har högre densitet än fett: en liter muskler väger ungefär 1,06 kg och en liter fett ungefär 0,9 kg. Två personer med samma längd och vikt, och därmed samma BMI, kan ha mycket olika kroppar.
En muskulös idrottare med lite kroppsfett kan ha ett BMI på 27 eller 28, vilket räknas som ”övervikt”. En inaktiv person med samma längd och vikt, men med mycket mer fett och mindre muskler, hamnar i exakt samma klass trots en betydligt högre hälsorisk.
Det är inget sällsynt undantag. Studier av idrottare, soldater och vanliga gymbesökare visar gång på gång att BMI felaktigt klassar en stor andel muskulösa personer som överviktiga, även när deras kroppssammansättning och hjärthälsa är utmärkta.
Problemet ”normalvikt men mycket fett”
Det motsatta felet kan vara ännu viktigare för hälsan. ”Normalviktig fetma” beskriver personer med ett BMI inom normalintervallet (18,5–24,9) som ändå har en hög andel fett och lite muskler. Forskning har visat att den här gruppen kan ha en metabolisk riskprofil som liknar den hos personer som enligt BMI har fetma.
Personer i den här gruppen kan ha mycket bukfett runt de inre organen, den skadligaste sortens fett, låg muskelmassa, nedsatt insulinkänslighet och förhöjda riskmarkörer för hjärt- och kärlsjukdom, samtidigt som deras BMI ser friskt ut. Eftersom siffran ser normal ut kanske de aldrig erbjuds fler undersökningar eller råd.
Problemet med etniskt ursprung
De vanliga BMI-gränserna togs främst fram utifrån forskning på europeiska befolkningar. Flera studier har visat att personer med östasiatiskt och sydasiatiskt ursprung utvecklar metaboliska riskfaktorer och riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdom vid lägre BMI-värden. Världshälsoorganisationen WHO har uppmärksammat detta, och vissa hälsoorganisationer rekommenderar att gränsen för ”övervikt” för dessa grupper sätts vid BMI 23 i stället för 25.
Bättre mått att använda vid sidan av BMI
Midjemått är det enklaste och mest beprövade komplementet till BMI. Oavsett BMI är ett midjemått över 88 cm för kvinnor eller 102 cm för män förknippat med en klart högre risk för hjärt- och kärlsjukdom och ämnesomsättningsrubbningar. Det mäter specifikt bukfett, som har ett närmare samband med hälsan än det totala kroppsfettet.
Midja i förhållande till längd tar bättre hänsyn till skillnader i kroppsstorlek än midjemåttet ensamt. En kvot över 0,5, alltså ett midjemått som är mer än halva längden, är förknippad med högre hälsorisk oavsett kroppstyp och etniskt ursprung. En del forskare ser det som det mest användbara enskilda enkla screeningmåttet.
Fettprocent mäter direkt det som BMI försöker uppskatta. Den kan mätas med DEXA-undersökning, undervattensvägning eller en våg för kroppssammansättning, eller uppskattas med måttband i kalkylatorn för kroppsfett. Hälsosamma nivåer är ungefär 14–20 procent för män och 20–27 procent för kvinnor, beroende på ålder och kondition.
Kondition, mätt som maximalt syreupptag (VO₂max), är en av de starkaste förutsägarna för långsiktig hälsa och livslängd, starkare än BMI eller fettprocent. Enkla vardagliga tecken på rimlig kondition är att du utan problem orkar gå i rask takt eller jogga lugnt, och att vilopulsen sjunker när konditionen blir bättre. Kalkylatorn för pulszoner hjälper dig att träna på rätt intensitet.
Så använder du BMI förnuftigt
BMI är inte värdelöst. Det är en rimlig utgångspunkt som har samband med hälsorisken för de flesta i mitten av skalan. Den som har ett BMI på 35 har mycket sannolikt nytta av viktkontroll, och den som har ett BMI på 19 har mycket sannolikt inga fetmarelaterade hälsoproblem. Siffran säger mest i ytterligheterna.
Problemen börjar när den används som det enda måttet på en enskild persons hälsa, särskilt för idrottare, äldre och personer med icke-europeiskt ursprung. Det praktiska sättet är att använda BMI tillsammans med midjemåttet och, för en fullständigare bild, fettprocent eller ett konditionstest. Ingen enskild siffra berättar hela historien.
Artikeln är allmän information och ersätter inte råd från läkare eller sjuksköterska.